Hoppa till innehåll

sjukdomsinsikt

12 augusti, 2012

I dagens DN  Söndag skriver Linus Fremin kort om att ätstörningar inte är synonymt med anorexi, och att en kan vara hur sjuk som helst utan en avmagrad kropp. Tänk om någon sagt detta till mig när jag var 17:

Och tänk om jag kunde ta in detta idag:

med anledning av alliansens utbildningspolitik

24 april, 2012

(lånad från Sara Kohlmark)

hallonpris!

4 mars, 2012

Igår höll den queera bokhandeln Hallongrottan sin litteraturprisgala. Och vet ni vad? Ätstört vann pris! För ”Årets Äntligen”. Såhär löd motiveringen:

”När den kom slog den ner som en bomb. En bomb fylld av privat politik. En bomb där de medverkande vägrat ta på sig offerkoftor utan istället med brinnande pennor diagnostiserat och levererat analys och konstaterat att det inte är de som är sjuka – det är ett sjukt samhälle vi lever i. Resultatet blev en antologi fylld av raseri, uppgörelser med utseendefixering och offerskapande. För deras underbara ilska, depp, pepp och motstånd vinner de utan vidare omsvep Årets Äntligen.”

Hipp hurra för oss!

PS. På tisdag kan en förresten komma till Hallongrottan och lyssna på högläsning ur antologin och delta i diskussion. Hoppas vi ses där! DS.

en våg gör ingen lycklig

23 februari, 2012
tags: ,

En av mina favoritbloggare, Konstgrepps-Karin, skriver mycket klokt om hur liten roll vikten och rumpstorleken spelar för hur lycklig en är. Välformulerat som vanligt, in och läs här!

Jag och min mage – en evighetshistoria

19 februari, 2012
tags: ,

Jag minns med glasklar tydlighet det första tillfälle då jag insåg att min kropp var fel.  Jag var 13 år och gick i 7:an. Det var julafton och jag hade fått en kort kjol med vidd och en tillhörande tröja. Kjolen var ganska hög i midjan och tröjan var midjekort och vid. Ni ser säkert framför er ungefär vad jag såg framför mig när jag förtjust vecklade upp julklappspapperet,  hur en tjej ”ska” se ut i en sån utstyrsel. Platt mage och snygg midja. Det fanns inte i min värld att jag inte skulle passa i kläderna jag just fått. Den bestörtning jag kände efter att jag dragit på mig kläderna, sprungit uppför trappan till helfigursspegeln och såg min spegelbild var därför total. Det stämde inte alls med hur det skulle vara, hur kläderna skulle sitta. Inte det minsta. Nu i efterhand framstår det som startpunkten. Från och med den julafton var det mig det var fel på, inte kläderna. Innan dess hade kroppen mest bara varit där. Kläder satt vare sig bra eller dåligt, de bara satt. På sin höjd var de obekväma. Och var det kläder jag inte tyckte om att ha på mig fanns än så länge ingen förklaring som handlade om att det var fel på kroppen. Jag tog helt enkelt bara av mig kläderna, stuvade undan dem i garderoben och tog på mig något annat.

Men när detta tillfälle kom, då jag förstod att det var mig och inte kläderna det var fel på, att det var jag som skulle anpassas till kläderna och inte tvärtom, då var det magen som var problemet. Den putade och stod ut och förstörde den där profilbilden jag var så övertygad om att jag skulle ha i dessa kläder. Senare tillkom naturligtvis nojjan och ångesten även över lår, rumpa, armar, you name it. Men det började med magen. Och det har fortsatt med magen. Min första reaktion då, när jag var 13, var inte att sluta äta. Den var att be min sjuksköterskeutbildade pappa om råd vilket ledde till ett experimenterande av allsköns receptfria läkemedel som Minifom och mängder av linfrön och kli i frukostyoughurten. Men att magen var svullen och gjorde ont var ändå framförallt jobbigast för hur det såg ut. Inte för hur det kändes. Och snart kunde jag inte känna skillnaden mellan vad som var fysiologiska besvär och vad som var utseendeångest. Och så har det fortsatt.

Häromdagen var jag hos läkare för dessa magproblem, som varit en ständig följeslagare sedan mina tidiga tonår. Läkaren konstaterade att jag troligen, vid sidan av den förslappade magmun som en gastroskopi (urk, rekommenderas inte)  visade för några år sen (vilket gör att jag ofta får magkatarrkänningar och måste äta losec), har problem som kan jämställas med IBS (Irritable Bowel Syndrom). Det är inte en diagnos som ställs genom prover utan en anhopning av symptom. Det finns heller ingen medicin som botar utan det handlar om symptom man får leva med,  och som kan lindras genom att man provar sig fram vilken mat som funkar eller inte funkar att äta.  För mig, som någon slags recovering ätstörd, betyder det att jag, tvärtemot vad jag behöver (nämligen att totalt avdramatisera mat och lära mig att inte tänka så mycket på det), måste vara jävligt noga med vad jag äter och känna efter hur det påverkar mig, ’til the day I die. Oh, the irony.

Men det här har fått mig att fundera. Över kopplingen mellan min ätstördhet och mina (fysiologiska) magbesvär. Vad kom först? Gjorde magproblemen (och de rent fysiska uttryck de tog sig) att jag blev så medveten om min kropp och att ätstördheten blev nån slags följd av detta? Eller har jag, genom mitt eviga trixande med maten misshandlat min mage så att den aldrig mer kommer fungera ordentligen igen? Jag tror att kropp och psyke är intimt sammanlänkade (vilket för oss som lever väldigt mycket i huvudet och i böckerna kan vara en smärtsam upptäckt) och jag har aldrig lyckats skilja ut vad som är fysiska och vad som är psykiska krämpor när det kommer till min mage. När det gör ont reagerar jag ofta med att ställa mig framför spegeln och se om magen ser uppsvälld och ”fel” ut. Gör den inte det, står jag ut med den fysiska smärtan på ett helt annat sätt. Och när jag ser mig i spegeln och nojjar över storleken på magen resulterar det ofta i fysiska symptom (eller snarare illusionen av fysiska symptom). Gammal japansk kultur säger att själen sitter i magen. Bodil Malmsten skriver i någon av sina Finistère-böcker att ”jaget sitter i magen”. Herregud, vad säger detta om mig?

Och frågan är nu hur jag ska lyckas hålla stenkoll på vad jag äter, för att slippa ha (fysiskt) ont, utan att ramla ner i den (psykiska) smärta som kommer av om matkontrollen blir till ätstördhet.

just sayin’

15 januari, 2012

heterosexuality doesn’t equal a starlet love story

6 januari, 2012

Det svåraste med att skriva det här inlägget är att jag måste erkänna att jag faktiskt tittat på Stjärnorna på slottet. Ni vet Svt-programmet där man samlar svenska, lite mer finkulturella kändisar (Stjärnor!) att bo ihop på ett slott under en vecka för att inför varandra och tittarna vända ut och in på sig själva. Lite som ett Big brother för kulturtanter, minus utröstningen. Men jag har sett det, jag har till och med gillat det. Så. I alla fall.

I årets säsong har de samlat Kim Anderzon, Johan RabeusJohan Rheborg, Christer Lindarw  och Louise Hoffsten. Varje stjärna får varsin dag att ansvara för aktiviteter och maträtter och under den dagen är det också allt fokus på huvudpersonens liv och leverne. De berättar ömsom saker i enskilda intervjuer, ömsom svarar på frågor från de andra deltagarna. I det senaste avsnittet var det Christer Lindarws dag. Vid middagen skulle givetvis den obligatoriska frågan om hur det var för honom att komma ut ställas. Det verkade för Christer, som var i 19-20-årsåldern när han flyttade till Sthlm och började hänga på gayklubbar, inte ha varit någon särdeles blodig process (vad han sa iallafall, allt vill en kanske inte berätta i tv). Men han beskrev hur han så här i efterhand kunde sörja att han, som tonårsbög under 60-70-talet, inte som alla andra (heterosexuella) tonåringar hade haft någon ”första kärlek”. Aldrig fått uppleva det där pirret att bli ihop med sin första pojk/flickvän och hålla handen osv osv. Jag vill inte på något sätt förminska de svårigheter det måste innebära att, i synnerhet för Christers och tidigare generationer, leva ut sin (homo)sexualitet i den konforma tid som tonåren är. Men jag måste ändå protestera mot den här bilden (som inte Christer Lindarw personligen är ansvarig för utan som finns överallt) av den heterosexuella starletsponsrade tonårskärleken som alla tycks ha haft. Som om det var lika självklart som skolplikten att alla vid 14-15 års ålder satt nervösa med bultande hjärtan på en säng och höll handen. Att alla gick på bio och fick sin första kyss i mörkret. Att alla låste dörren till sina pojk- och flickrum och hånglade tills läpparna domnade innan det var dags för middag med familjen. Oavsett sexualitet så är den romantiserade bilden av tonårsrelationen och tonårskärleken så jävla konform och normativ att alla de som inte haft en relation värdig en Starletnovell innan 18 års ålder förpassas till de avvikandes skara (trots att jag anar att det gäller majoriteten). ALLA normerande bilder av hur relationer ska se ut är problematiska om de gör att människor känner sig fel, inte bara de hereronormativa.

Eller så är jag bara arg och bitter för att alla försök till relationer i min tonår gav mig panikångest och magont och att jag därför aldrig gjorde annat än hånglade, punkt.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: