Skip to content

Att vinna kriget

11 december, 2010

Jag befinner mig just nu i sviterna av en gå-ned-i-vikt-besatthets-period. Vet inte riktigt hur jag ska definiera den bättre. Den är en amöba som ändrat form allt eftersom åren gått. När jag var i tonåren var den nog mer av svältperiod. Minns hur jag julen då jag var 17 åt i snitt en macka om dagen och kom tillbaka till skolan 4-5 kilo lättare efter knappa två veckors jullov. Nu, när jag nått den mogna åldern av 30 år kännetecknas perioden av ett kaloriräknande in absurdum. Detta kan jag få hjälp med på Aftonbladets bantningssajt, Viktklubb.se. (jag väljer att inte länka, för jag vill inte rekommendera sidan) Där fyller jag i en hel mängd relevanta uppgifter som längd, vikt, ålder, hur mycket jag rör på mig, om jag har övervikt i släkten osv. Sen får jag fylla i vad jag har för mål, det vill säga hur mycket jag vill gå ned samt under vilken tidsperiod. Utifrån detta sammanställer sajten en viktprofil vilken talar om för mig huruvida jag satt upp ett realistiskt mål eller ej (vilket jag ju har eftersom jag lämnat tonåren och numera är ätstörd på ett vuxet och ansvarsfullt sätt), samt hur många kalorier jag ska äta per dag för att nå mitt mål och min drömvikt.
(Den talar också om för mig att jag är normalviktig och inte har några medicinska skäl att gå ned i vikt, men det väljer jag att strunta i utan fokuserar på nästa mening: men om ditt BMI ligger närmare 25 (gränsen för övervikt) än 20 (gränsen för undervikt) så kanske du vill tappa några kilo för hälsans skull. Det låter bra, jag kör på det. Hälsans skull. Jag är inte ätstörd, jag går ned några kilo för hälsans skull).
Min dagsdos av kalorier är 1304 per dag. Jag kan berätta att det är förbaskat svårt att bli mätt på 1304 kalorier per dag. Det som gör det extra jobbigt är att man känner sig som att man alltid ligger en måltid efter. Med det menar jag att eftersom jag är rejält hungrig när jag går och lägger mig, så spelar det ingen större roll att jag äter en hyfsat mättande frukost (som brukar göra mig mätt när jag inte är i en sån här period). Jag har så mycket hungerunderskott från dagarna innan att jag ändå är hungrig redan när jag går från frukostbordet. Redan efter nån vecka är jag så trött på detta räknade och denna besatthet att jag börjar leta argument för att slippa. Och det är nu jag träder in i krigsföringsfasen, som är den allra jobbigaste. Det är när den vettiga, kloka och feministiska delen av mitt jag vaknar till och börjar med sitt: men va fan, LÄGG AV! Det är inte värt det, du mår piss i flera veckor till vilken nytta då? Stödjandet av ett sjukt ideal som hållit kvinnor på mattan alldeles för länge! Och jag vet ju att det är rätt, men den där delen av mig som så GÄRNA vill blir supersmal och supersnygg vill inte riktigt lägga ner ännu. Och så följer ett skyttegravskrig mellan den klarsynta feministen och den av modeindustrin och damtidningsvärlden sponsrade anorektikern, liggandes i varsitt lerdike skjutande på varandra med kulsprutor. Allt i mitt huvud.
Men så, när jag i onsdags kväll låg i sängen och inte kunde sova för att utmattningen var så total att allt rann över i form av tårar säger min kloka H något för att trösta. Det går nåt i stil med: ”Ingen av dina vänner väljer dig för hur du ser ut, de gör det för att du är rolig och klok och häftig att vara med”. Och pling, då slår det mig. Det är ju faktiskt bara EN form av relation i ens liv där kropp och utseende spelar den minsta betydelse, och det är den romantiska/sexuella kärleksrelationen. Den ENDA relationen där mitt utseende på något sätt spelar en delaktig roll är den jag har med H. Och han tycker att jag är skitsnygg, men det spelar egentligen ingen roll just nu, för poängen här är att det är EN relation av ALLA de viktiga underbara fantastiska relationer en människa har där det är det minsta viktigt. Det ÄR faktiskt en tröst.

Att höra det, och att låta all utmattning och skyttegravskrig mellan den kloka feministen och den Vouge-sponsrade anorektikern rinna ur mig i form av tårar avslutade krigsföringsfasen. För den här gången. All historik säger mig att den kommer tillbaka. Men den gången är jag förhoppningsvis en aning mer motståndskraftig. För det var i det här läget jag bestämde mig att faktiskt starta bloggen du nu läser. Som ett försök att av ord och bilder skapa en mur, hög och stark nog att hålla nästa svältperiod borta.

Annonser
9 kommentarer leave one →
  1. Erika Lundby permalink
    11 december, 2010 18:21

    Starkt skrivet och med en bra poäng. Ska försöka komma ihåg den. Men visst är det svårt, när man egentligen vet att det är urkorkat att lägga ner massa energi hela livet på att ständigt försöka gå ner i vikt, samtidigt som man bara inte kan låta bli. Spänningen mellan att vara feminist och präglad av samhället är inte helt enkel att hantera, varken när det gäller mat, kärlek eller familjeliv. Men jag håller på den kloka feministen!

  2. 13 januari, 2011 11:38

    Jag tycker att synen på min kropp blir mer dubbel ju äldre jag blir. Å ena sidan är jag givetvis fullt medveten om att jag duger som jag är och det är mitt inre som räknas och jadijadijada. Men, å andra sidan, så kan jag inte komma över den där tröskeln i självkänslan som gör att jag står framför spegeln varje dag och klämmer och drar i fettet runt magen och suckar och stönar VILL bli smal. Sådär som jag tog för självklart i tjugoårsåldern och som jag jagar nu i trettio plus års åldern med stirrig blick och en rädsla om att ”det kanske inte går längre”.

  3. 13 januari, 2011 13:38

    Nä jag vet, det är hur svårt som helst och för mig går det väldigt mycket i perioder. Jag tror att en nyckel, som i alla fall funkar hyfsat för mig för tillfället, är att tänka kring kroppen utifrån andra perspektiv än utseende och skönhet. Tänka på allt bra jag kan göra tack vare den: ta långa sköna promenader, dansa, ha sex, krama mina nära osv. osv. Jag tror vi är alldeles för mycket konsumenter i detta samhälle och behöver bli mer av producenter. Inte passivt ta emot utan aktivt GÖRA. Och då är en stark och frisk kropp något bra, oavsett hur den ser ut. (och ja, jag är medveten om hur privilegierad jag är som har en både stark och frisk kropp).

  4. 28 januari, 2011 11:46

    Jättebra skrivet och starkt jobbat! Tanken att bli mer av producent ligger nära hur jag själv tänker kring kroppsuppfattning (och även kring till exempel feminism – att feminism är något som aktivt görs, som etikett blir begreppet lätt intetsägande om det inte åtföljs av görandet). Jag tycker verkligen om att jag kan göra så mycket med min kropp. Försöker koppla ihop den känslan av att tycka om med bilden av kroppen i spegeln.

    • 28 januari, 2011 14:19

      Tack! Jag försöker verkligen också koppla ihop den känslan med spegelbilden och tycker att jag lyckas som bäst när jag tränar regelbundet. Träning har tack och lov aldrig varit ett problem på det sätt som mat varit för mig, och jag märker hur den hjälper mig på så många olika sätt. Har massa formuleringar om träningens positiva påverkan som jag vill skriva i ett separat inlägg, det gäller bara att hitta tiden…

Trackbacks

  1. lyckopepp « mitt viktlösa liv
  2. Ett lättare 2011 « C.K
  3. på randen till kapitulation « mitt viktlösa liv
  4. Kontrollbehovets många ansikten « mitt viktlösa liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s