Skip to content

godkända kvinnokroppar

15 januari, 2011

Har ni tänkt på en grej? När det i offentligheten (läs: media och kultur) nån gång emellanåt figurerar andra kvinnokroppar än de trådsmala och fotomodelllika, alltså när det ska visas upp ”vanliga kvinns”, så är de nästan alltid storbystade med lite mage men med liten rumpa och smala lår. Jag har tänkt på det här rätt länge men påmindes igen igår när jag såg en film med Samantha Morton. Jag gillar Samantha, både för att hon är en lysande skådis och för att hon inte är stöpt i samma form som Cameron Diaz och (alla) de andra. Hon är en av de där lisorna för själen som i alla fall jag behöver i det offentliga bildspelet för att inte bli totaldeprimerad av att alla är smala och snygga utom jag. Men när jag såg henne igår slogs jag av att även hon kvalificerar in i den enda andra kategorin kvinnokroppar som är tillåten att visa offentligt. Kraftig överkropp, och därmed storbystad, och liten rumpa och smala lår. Den kroppsform som brukar beskrivas som Kvinnlig, det vill säga päronformen med breda höfter och runda lår är i princip aldrig representerad i offentliga sammanhang. Kvinnan (och ja, jag generaliserar grovt, det finns massor av kvinnoformer) får inte synas! När det ska skapas ett alternativ till de pinnsmala är det fortfarande den raka manskroppen som är utgångspunkten, man lägger bara på ett par stora bröst och lite bukfett. Hur f*n ska en tolka det?

Vill dock tillägga: Samantha Morton är fortfarande en lysande skådis. Och även om hon har liten rumpa och smala lår så bidrar hennes närvaro i filmvärlden till  i alla fall lite mångfald av kroppar. Hellre fler Samanthas än Camerons liksom.

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. 15 januari, 2011 12:50

    Intressant! Har aldrig tänkt på det, men inser att det ligger nåt i det du säger. Mannens kropp som norm. Men sen handlar det väl också om att kvinnans främsta attribut är brösten. Alltså är det mer intressant för filmindustrin att visa upp en kvinna med stora bröst än en kvinna med stor ända.

  2. 15 januari, 2011 15:09

    Jag (själv är storbystad och rund om magen, men lite klenare utrustad nertill) ser bara, förutom de pinnsmala kropparna, bara den päronformade kvinnokroppen överallt och undrar varför ”min” sort aldrig synliggörs. Är det för att en riktig kvinna, om hon inte har självdisciplin nog att svälta sig, åtminstone ska ha ett par rejäla barnafödarhöfter, har jag tänkt. Intressant att upplever det tvärtom, jag ska hålla ögonen öppna och föra lite pseudo-statistik framöver 🙂

    • 15 januari, 2011 16:21

      Det var ju verkligen intressant! Undrar om det säger mest om oss eller om filmindustrin? Jag känner ibland att jag är så utsatt och översköljd av bilder och normer och tyckanden (både mina egna och andras) att jag inte riktigt vet hur jag faktiskt ser ut. Det är en så snårig djungel att navigera i att jag tappar bort mig själv. Vilket tex får konsekvensen att jag får med mig fel storlekar in i omklädningsrummet, för att jag helt enkelt inte VET hur stor eller liten jag är. Och det spär ju ytterligare på allting eftersom fel storlek aldrig är smickrande, vare sig det är för stort eller för litet. Kan det vara så att vi inte heller känner igen dem som är lika oss, när vi ser dem på exempelvis film, för att vi inte riktigt greppar hur vi ser ut?

      • 16 januari, 2011 17:12

        Jag brukar kolla på Julia Skotts blogg Kroppsbilder och när någon med samma längd och vikt som mig dyker upp tycker jag alltid att hon är mycket slankare än mig, det hänger såklart på vart allt sitter men säkert är problemet mest min egen inställning. Och apropå klädstorlekar händer det att jag inte fattar att ett plagg jag provar sitter illa för att det är för stort förrän jag provar ett ännu större. Snacka om att vara fast i ett destruktivt tankemönster.

  3. ballongfärd permalink
    20 januari, 2011 01:22

    På Fotografiska i stockholm hade (har?) de en utställning med modefotografi som innehöll en bild som illustrerar det här väldigt väl. Ett foto på en topless supermodell med långt blont hår sedd bakifrån, tagen någon gång på 80-talet. En helt oexceptionell bild, men en såg direkt att den aldrig skulle dyka upp på en tunnelbanestation eller i en tjejtidning idag. För i bildens centrum fanns en riktigt stor röv.

    Egentligen var den nog inte så stor, men till ytan minst större än de små barnrövar som syns på fotomodeller idag. Hög midja på jeansen gjorde väl sitt men det har varit mode i flera år nu och den stora rumpan verkar inte ha gjort comeback någon annanstans än på Joanie i Mad Men som kunde vara affischflicka för fenomenet kroppsdeterminism i sin undfallande femininitet. En blir så trött

  4. Elin Hedin permalink
    3 juni, 2012 17:57

    Samma reflektion har jag också gjort många gånger, vad är problemet med kvinnokroppen? Det finns ju Jennifer Lopez visserligen, hon är ju med i en del filmer och ser ju lite mer päronformad ut.
    Fram för fler som henne, utan att de andra behöver försvinna, helt enkelt mer differentierade ideal.
    E

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s