Skip to content

balansen schmalansen

18 januari, 2011

Det som är det så helt tokigt svåra för mig är BALANSEN. När jag, som nu, bestämt mig för att inte svälta mig, inte banta, inte noja utan verkligen försöka acceptera. Då fattar min hjärna (eller var matsuget nu sitter) det som att det är fritt fram. Eftersom jag inte bantar är det ju ok att äta jordnötter varje kväll. Om jag är hungrig? Eller sugen? Nä, nu förstår jag inte vad du menar. Jag FÅR ju, jag BANTAR ju inte. Och varje försök att stå emot det där skapar ångest och rädsla. Rädsla för att hamna i svältdiket igen, ångest över att inse att jag FAN INTE VET HUR MAN GÖR. När man behandlar sin kropp väl. Ibland tänker jag att jag ska ta rygg på nån fullkomligt normalt ätande människa. Liksom bara tokhärma tills jag lärt mig. Ibland gör jag som H och tar mer mat om han tar mer, äter jordnötter om han gör det. Osv. Men det är ju inte normalt det heller, för då följer jag hans kropps behov. Inte min. Aldrig nånsin min.

Annonser
9 kommentarer leave one →
  1. 18 januari, 2011 13:34

    Precis! Jag förundrades en gång över en (smal) kompis som tog fram en liten skål med chips och sen satte tillbaka påsen i skafferiet. Kan man göra så? Är det inte antingen eller?

  2. 18 januari, 2011 13:41

    Jag har lyckats med det EN gång i hela mitt liv. Hade köpt en 100g-chokladkaka, åt halva och kände sen att jag var nöjd och la resten i kylskåpet! Halleluja! Då trodde jag att jag var av med den här skiten för alltid. 3 år senare kan jag konstatera att så inte är fallet. Frågan är hur en hittar tillbaka till det unika läget?

  3. 18 januari, 2011 13:49

    det enda som funkar för mej är att äta var tredje timme. frukost, lunch, mellis, middag. och kanske lite kvällsmat. om någon hade sagt det här till mig för några år sen hade jag tänkt ”det kanske funkar för andra, men inte för mig. jag kommer bli fet.” och så visade det sig att det var tvärtom, att det är det enda som gör att jag mår bra. grejen är ju att jag aldrig är hungrig eftersom jag äter så ofta. och eftersom jag aldrig är sådär superdunderhungrig som man kan bli när man inte äter ”ordentligt”, så äter jag precis så mycket som jag själv vill och orkar. för jag vet att jag kommer få äta om tre timmar igen. det stoppar lixom den obotliga hungern och ångesten inför att vara hungrig och att äta. det blir så avdramatiserat.
    ja. kanske jag har sagt något som är självklart, jag vet inte. det funkar för mig iallafall.

    • 18 januari, 2011 14:18

      Känner igen det där. Både rädslan innan att jag istället ska bli übertjock och sen den där lättnaden att jag snart får äta igen. Hade en period när jag, på dietistinrådan (inte pga ätstördhet utan pga mycket krånglig mage. fast vad är egentligen hönan och vad är ägget?) gjorde så regelbundet, och det funkade faktiskt rätt bra. Oavsett självklarhetsgrad, tack för påminnelsen!

  4. 18 januari, 2011 21:15

    åh herregud, kan vi aldrig få slippa objektifieringen av våra kroppar?
    Vad hände, liksom?

    Ah, well, jag känner igen mig mer än väl men jag har kommit en bra bit på väg. men det är en ständig process och ibland blir det värre men oftast bättre.
    men jag vill tipsa dig om en blogg, om du inte redan läser den:
    http://vagenfran37kg.wordpress.com/
    jätte bra, och tar upp allt det där, och vet du, det bästa av allt, vägen ur en ätstörning är ju att äta sig igenom den.
    if you always do, what you always did, you will always get what you always got. go the other way.

  5. 20 januari, 2011 12:28

    Jag fungerar också så. Antingen tänker jag på nyttig mat hela tiden, planerar och har mig och får kickar av att äta rätt. Inte lite utan RÄTT. Eller så tapar jag kontrollen och vräker på med choklad, glass etc. Spyr dock aldrig.

    Jag både trivs och inte med att vara den där präktiga som alltid äter lagom och sunt. För mig är alternativet att hamna i hetsätningträsket och det vill jag slippa.

    För mig är drömmen/målet att inte tänka på mat. Att mat bara är nåt som gör mig mätt och som jag kan äta av tills jag är mätt och sen är det bra. Ångestfritt.

    • 20 januari, 2011 13:42

      Det är PRECIS min dröm och mitt mål också. Att maten kan bli helt avdramatiserad och ångestfri. För jag har ingen lust att hela tiden vaka över mig själv, oavsett om det gäller att kolla att jag inte äter för lite eller att jag inte äter för mycket. Jag vill så gärna lägga den energin på viktigare saker! En sak som dock hjälper i detta är träningen tycker jag. Dels gör träningen det lättare för mig att acceptera och gilla min kropp som den är (dvs stark och användbar!) och dels skapar träningen en vettig hungerskänsla och det är lättare att äta ångestfritt när jag tränar för jag VET att jag måste och att kroppen behöver den näringen. Vad det dock gäller att vara vaksam på är att träningen inte får vara enkom till för att kunna äta ångestfritt. Träna vill jag göra för att det gör mig stark, frisk och lyckligare. Inte för att det bränner kalorier som jag sen kan äta upp med lite bättre samvete.

  6. 24 januari, 2011 20:37

    Det här tycker jag är lite intressant: http://beyond-sizes.com/?p=11007

    • 27 januari, 2011 19:26

      Verkligen! Gillar allt som fokuserar kroppslig mångfald och kroppens aktiva, inte attraktiva, fördelar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s