Skip to content

kom igen då bloggen, show me what you got

18 januari, 2011

Känner kroppsnojan på väg tillbaka och undrar om det är som Hannas kompis sa till henne, att det är ätstördheten som är på väg att dö. Fast jag har inte bara ätit som vanligt. Eftersom jag haft en sedan länge efterlängtad och ytterst välbehövlig vecka ensam hemma har jag också UNNAT mig. Detta förhatliga beteende. Jag har ätit både glass och godis, och dessutom njutit i fulla drag. För jag har ju tränat också, och ätit bra mat. Då måste det ju vara ok.

Fast vad vet jag, vad är normalt? Jag har sedan länge glömt.

Och nu är veckan över, familjen är hemma och mensen är kommen. Då är allt liksom upp och ner. Och jag känner ju igen det. Som ett brev på posten efter en ångestfri period. Det var ju för att klara de här perioderna på ett mer vettigt sätt jag började bloggandet. Så kom igen bloggen, show me what you got.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 18 januari, 2011 10:08

    Jag tror att det är sådär ”vanligt” folk gör. Tar lite glass och godis och kör ett extrapass på gymmet. Eller i spåret. Äter lite striktare när de unnat sig för ofta. Men jag är som du – har glömt för länge sen. Kanske lärde jag mig aldrig?

    En strategi som (av och till, bör tilläggas) funkar för mig är att aldrig använda ord som ”unna” och ”fuska” i sammanhanget, utan sikta på ”jag väljer att”. Det blir liksom inte lika känsloladdat. Mer en känsla av kontroll och att då kan jag faktiskt också välja bort.

    Jag tror att jag aldrig kan bli ”frisk”, men kanske kan jag en dag bli symptomfri. Symptomfri – fri, utan symptom.

    Om jag kunde skulle jag ge den där ätjävulen en fet spark i baken, eller låta Loke svärda ihjäl den. Tills dess får jag bara göra vad jag kan och klappa mig själv på axeln de gånger jag lyckas vända monstret ryggen.

  2. 18 januari, 2011 11:18

    Började på ett svar men kunde inte sluta skriva så det blev ett helt nytt inlägg istället… Men du har så rätt i det där med att skippa Unna och Fuska. Livsfarliga ord i sammanhanget. Och fri, utan symptom. Vilken dröm. Massa klappar på ryggen och styrka till dig Anna!

  3. Helen O permalink
    18 januari, 2011 13:17

    Äh, skit i den där nojan! Det ordnar sig! Man ska vara snäll mot sig själv. Om man inte låter sig själv få äta det som är gott och gör en glad är man inte snäll mot sig själv. Om man inte ser till att kroppen används och får agera, blir trött, lyfta, promenera, etc så är man inte heller snäll mot sig själv.

    Jag tycker kvinnors hela världar fylls av så mycket självspäkning. Helt i onödan. Och tyvärr piskas de på till den, av andra kvinnor, av män, av mediabilder och förutfattade åsikter som florerar. Det som handlar om att må bra för kvinnor handlar om att förneka en mat och goda saker.
    Det blir en helt knasig fixering vid mat. Alltså att inte få mat. Det är inget bra.

    Jag åt en semla förra veckan och åt upp halva som dottern inte orkade. Det var fantastiskt! Jag ska äta semla idag också! Tänker inte ha ett dugg dåligt samvete för det!
    Jag promenerar när jag har lust för att man blir glad av det och inte för att kvitta ut någon påhittad skuld till mig själv, kungen eller hela nationen.
    Jag är inte världssmal – men vad gör det? Finns värre saker att oroa sig för ju.
    Min dotter frågade häromkvällen: Vad är en punkare?
    Jag svarade att det är en person som gör som den själv vill, som inte tittar på andra och tänker att den måste göra likadant utan väljer själv hur den ska vara och är sån sedan. Om man vill ha blommiga byxor när alla har randiga så har man det även om alla andra tycker det är fel och om man vill tycker det är jättesnyggt med suddigum i håret så har man det fast andra kanske tycker det är helt tokigt och fel. Så ungefär.

    Så: Alla borde vara lite punk, tycker jag! 😀

    Gör något snällt mot dig själv varje dag! Och skippa ”unnandet” och förnekandet. Säg: ”Jag tar en semla! Det är punk!”

  4. 18 januari, 2011 13:32

    Jag håller med dig på precis vartenda ord Helen. Och den främsta anledningen till att jag bloggar om det är ju för att jag istället för att grotta ned mig i nojjan ska formulera mig (och låta andra formulera sig) kring allt som är galet med den, och hur tokigt världen är beskaffad som gör det här beteendet enkelt, till och med förväntat. Och tack för peppen! Punk är en lysande livsåskådning!

  5. Fröken F permalink
    19 januari, 2011 09:02

    Jag är helt inne på det där med ordens betydelse, som Anna nämnde ovan. Någon sa till mig häromveckan att de minsann skulle ”unna sig” ett träningspass och då fick jag frispel i huvudet. I min värld kan man bara ”unna sig” saker som är på olika sätt mindre bra för en (t.ex. chips) eller möjligen mindre bra för plånboken (nya kläder) eller miljön (en resa). Men jag har nu börjat reclaima begreppet ”unna mig” i sammanhang som handlar om att jag är värd att må bra – dvs. jag är värd att få äta bra mat och få träna, jag är värd en paus från jobbhetsen, jag är värd att få finnas till precis som jag är. Idag ska jag t.ex. ”unna mig” att gå hem från jobbet istället för att ta bussen, istället för det omvända. För jag är värd att få må bra. Och det är du också.

  6. Fröken F permalink
    19 januari, 2011 09:06

    Å andra sidan är min relation till mat och träning förvisso störd och förvirrad, men kanske inte helt upp och ner..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s