Skip to content

lyckopepp

27 januari, 2011

Sitter dödstrött i soffan, med datorn balanserandes i knäet och katten sovandes bredvid, och kollar andra delen av Hanna Hellqvists jakten på lyckan” på SvtPlay. Jag gillar Hanna, ibland när jag läser hennes krönikor i DN känns det som att det är jag som skrivit dem. Jag är som Hanna minus den värmländska dialekten. Lika grov i mun, lika ofta deppig och med samma behov av att vrida och vända och förstå min omvärld.  Programmet är inte det bästa jag sett, men lagom intresseväckande en trött torsdagskväll. EN grej finner jag dock mycket intressant, min vana trogen besatt av kropp och utseende. I ett litet inlägg som kallas ”veckans lyckomyt” sägs det att forskningen inte visar på några samband mellan lycka och skönhet. Vackra människor är inte lyckligare än andra, och har oftast lika mycket komplex för sitt utseende som resten av oss. Det där tål att läggas på minnet. För hur många gånger har jag inte tänkt att, om jag bara såg ut som hon eller hon så skulle livet va så mycket bättre. Men om hon eller hon inte har vett att uppskatta hur snygg hon är, då är det ju liksom ingen vits att önska sig hennes utseende. Det betyder också, att jag har precis lika stor (eller liten) chans att bli lycklig som alla de vars utseende jag trånar efter. Och jag kan bli det utan att behöva göra ett jota åt min kropps storlek eller form! Sånt här, precis som det här, ger mig faktiskt ordentligt med perspektiv på vad jag sysslar med när jag nojjar ner mig över diverse extrakilon och för tajta jeans. Mer sånt!

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 31 januari, 2011 10:05

    Jag blir glad av att läsa att det är så. Lyckan bor inte i kilona eller centimetrarna – på det hela taget. Men min lilla ätstörningsjävul viskar till mig att det inte gäller mig. Jag är undantaget som … För just mig är det inte så. Jag måste väga det jag vill.

    Det värsta är skulden jag lägger på mig själv för att jag som smart och medveten akademiker och feminist inte kan frigöra mig från det där. Jag är långt ifrån den enda, såklart, men jag skäms likafullt.

  2. 31 januari, 2011 13:28

    Åh, jag vet. Känner igen mig så väl. Varje gång jag bestämmer mig för att vara nöjd, hålla balansen och inte mäta lycka i jeansens storlek och vågens siffror så dyker djävulen upp och påminner: kommer du inte håg hur nöjd du var och hur bra du mådde i somras, när du vägde si och så. MEN, det djävulen inte säger, och det jag sällan fattar, är att det inte var vikten som gjorde att jag mådde bra i somras. Det var annat, men min vana trogen kopplar jag ALLT välmående till tappade kilon och all ångest och deppighet till ökade kilon. Fast det såklart inte handlar om det. Och ja, visst blir det värre av att en tycker att en måste vara upplyst och insiktsfull som akademiker och feminist. Men jag tror också, faktiskt, att det är just feminismen och skolningen i att tänka kritiskt, som är min väg ut ur detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s