Skip to content

BMI-bluffen och det mestas relativitet

15 februari, 2011

Jag har skrivit om det förut, men det får ju lite extra tyngd (sic) när Aftonbladet väljer att fokusera BMI-bluffen. Det är så mycket här i världen som är relativt, inte minst hur vi mår. Att då försöka mäta det på en fast skala som endast säger vad en genomsnittlig kvadratcentimeter på din kropp väger, ja det säger ju sig självt hur befängt det är. Och Fredrik Nyströms (professor i hjärtmedicin) ord tål att tänkas på i jakten på smalislyckan:

BMI säger ingenting om hälsa för en enskild individ och det är i många fall bättre att vara lite överviktig, till exempel vid olika former av hjärtsjukdom

 

För att inte tala om den ekonomiska och samhälleliga aspekten: När det amerikanska National Institutes of Health, NIH, bestämde sig för att sänka BMI-gränsen för normalvikt till 25 för män och kvinnor (innan var den 27,8 för män ochg 27,3 för kvinnor) var flera av paneldeltagarna som tog fram beslutet ekonomiskt insyltade i bantningsbranschen. I och med sänkningen av gränsen blev de rikare, och massor av amerikaner blev över en natt överviktiga. Hur nån kan tro att syftet med detta var att främja hälsa, och inte bantningsindustrins bankkonton, är obegripligt.

 

 

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. Nina permalink
    15 februari, 2011 16:27

    I samband med modeveckan var det också en massa snack om att Sverige inte förbjudit modeller med ett bmi under 17,5 eftersom 17, 5 var gränsen för anorexi. Det är också ett så himla sjukt sätt att se på kropp och störning. Som att man skulle kunna diagnostisera en så komplex sjukdom som anorexi med en vikten genom längden-siffra och inte se till personens förhållande till mat, sin kropp och till sig själv.
    Klart att proffesionen ser annorlunda på det men man ska inte prata om sådana här saker på det sättet. Det är viktigt.

  2. 15 februari, 2011 17:03

    Absolut. Det är idiotiskt att tro att man kan mäta anorexi på det sättet. Samtidigt tycker jag att det är bra att det förs fram i alla fall NÅGON form av kritik mot smalhetsen i modevärlden. Som ju är alldeles uppåt väggarna. Önskar bara att det kunde göras med lite mer modell-mångfald och lite mindre siffror. Och varför måste det alltid handla om hälsa? Varför kan ingen se kreativiteten och glädjen i olikheten? Önskar mig en anarkafeministisk modeskapare som kan tränga sig in i de slutna rummen och ställa till med lite oreda.

  3. Torsten Olsson permalink
    20 februari, 2011 12:14

    Har alltid betraktat BMI som ett högst tvivelaktig mått på hur harmonisk en människokropp är, så i stort sett håller jag med Maria.
    Dock kan jag inte acceptera begreppet ”genomsnittlig kvadratcentimeter”!
    En persons längd i kvadrat ger inget mått på personens yta.
    Vid beräkning av BMI används massa i kilogram dividerat med längd i meter i kvadrat.
    Detta ger kg/m2, en enhet som möjligen kan användas vid beräkning av avkastning per areal i lantbruket, men absolut inte för att fastställa människors hälsa.

    • 20 februari, 2011 18:56

      Jag är ingen matematiker, ”genomsnittlig kvadratcentimeter” var hur det kallades i artikeln i Aftonbladet. Och din invändning stärker ju bara tesen om BMI som ett mycket tvivelaktigt mått på en hälsosam kropp!

  4. Nina permalink
    20 februari, 2011 20:02

    Håller med. Modevärlden behöver absolut kritik – för att vissa modeller är ohälsosamt smala (och att de lönar sig att vara det) och för att den är tråkig, konformistisk och förutsägbar. Det kanske vore en bra idé att sätta en lägsta tillåtna bmi-gräns för modellerna men jag tycker det är märkligt att jämställa den med anorexi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s