Skip to content

heteroqueer?

21 februari, 2011

Jag har inget som helst behov eller intresse av att diagnostisera eller kategorisera min sexuella identitet och läggning efter diverse H:n eller B eller T (jag hart försökt, men kände mig fel i varenda kategori). Detta är en (av många) anledningar till att jag gillar och i mångt och mycket anammar ett queerperspektiv. Jag skriver under på att den dikotoma könsuppdelning vi har idag på många sätt förutsätter en heterosexuell läggning, alltså att vara kvinna per definition är att åtra en man. Och jag tror att detta är problematiskt på det sätt som alla begränsande och potentiellt diskriminerande kategoriseringar är problematiska. Så långt allt lugnt. Det jag dock funderat kring en hel del på sistone är hur queerrörelsen,  i alla fall i den utsträckning jag har stött på den, framför allt innefattar H(omo)B(i)T(rans)-sexuella. Och jag tänker, att ska vi utvidga och diversifiera könsuttryck och genusidentiteter så går det väl inte att utesluta det andra H:et? Det räcker ju med att gå till Maria Svelands Bitterfittan för att konstatera att den dikotoma heteronormativa könskategoriseringen vi har idag är jäkligt begränsande även för heteros. Även om jag väljer att inte definiera min sexualitet enligt någon bokstav så står det ändå rätt klart att jag, som gift med en man, är heterosexuellt praktiserande. Var finns det heterosexuella ifrågasättandet av heteronormen? Och får heteroqueersen plats i queerrörelsen? Är det ok att vara queer och heterosexuellt praktiserande?

Annonser
15 kommentarer leave one →
  1. Anna permalink
    21 februari, 2011 10:28

    Ja det är okej. Det är till och med ruggigt nyttigt och viktigt. Just heterosexualitet är verkligen den som behöver queeras till.

    • 21 februari, 2011 10:39

      Jag håller definitivt med om att den BEHÖVER queeras till. Frågan är om den tillåts göra det inom queerrörelsen?

  2. Anna permalink
    21 februari, 2011 11:58

    Tillåts är ett himla tråkigt ord alltså. Känns som att svaret på den frågan ligger på individnivå. Jag tänker väl att queer behövs inom ”heterorörelsen” mer än vad hetero behövs i queerrörelsen.

  3. Anna permalink
    21 februari, 2011 12:22

    Det är väl detta som man vill komma åt med normkritik, att sätta ljuset på vilka normer som råder och hur dessa påverkar både dem som lever enligt normen och de som inte gör det. Eller vad är det du lägger i begreppet queer här?
    Normkritik är ju inte specifikt för just hbt-rörelsen. Fast den är nog mer vanligt förekommande i den kontexten, det har du rätt i. Och det behövs definitivt mer av den inom ”hetero-rörelsen” än vad som förekommer idag!

    • 21 februari, 2011 15:24

      Precis. Men ibland undrar jag om det finns rum för heteros i den rörelsen? Det diskuteras mycket heteronormativitet, och på vilka sätt det är begränsande (vilket jag helt skriver under på) och det diskuteras hur HBT:s tvingas förhålla sig till, och kämpar mot, de normerna. Men det diskuteras mer sällan hur en som heterosexuell kan, och vill och måste, kämpa emot de normerna. Hur den heteronormativa könsdikotomiseringen är begränsande för de heterosexuellas könsuttryck och genusidentitet också. Det har visserligen varit ett tema för feminismen i allmänhet genom historien, då det diskuterades förtryckande könsroller osv. Men ur ett queert perspektiv, finns det då?

  4. 21 februari, 2011 18:21

    Åh, det där funderar jag också på. Efter att ha levt i huvudsak med andra kvinnor lever jag idag med en man. Tidigare var jag väldigt aktiv i hbt-rörelsen, ägnade mig mycket åt normkritik och läste queerteori men nu vet jag inte var jag hör hemma längre. Det känns som att jag inte har en plats i hbt-rörelsen mer, samtidigt blir jag oerhört frustrerad över mycket som kommer på köpet med att leva i ett olikkönat, monogamt förhållande. Heteronormativitet med alla dess förväntningar på ett dikotomt könssystemt är kvävande, mycket mer kvävande än vad jag tidigare har trott.

  5. Anneli permalink
    21 februari, 2011 18:56

    Mycket intressant samtal.
    Många män och kvinnor som är heterosexuellt praktiserande önskar ju en annan form av identifikation och en möjlighet att problematisera synen på samhällets uppbyggnad kring heterokärleken. Det kan vara svårt, kanske omöjligt (?) att släppa in normen dvs. makten i en rörelse som kämpar mot den strukturella heteronormen (förhoppningsvis inte mot ”individheteros”). Om normen är normkritisk mot sig själv kanske, såsom du är. Jmf om männen aldrig problematiserar manligheten så är de ointressanta i ett feministiskt sammanhang.

  6. Hanna HC permalink
    21 februari, 2011 21:02

    Det beror väl på hur mycket plats hetropersonerna tar i queerrörelsen tänker jag.

  7. 22 februari, 2011 10:08

    Tack allihopa för intressanta och problematiserande svar! En av anledningarna till att jag skrev inlägget handlar mycket om det som postdbt skriver, att jag inte riktigt känner att jag, som heterosexuellt praktiserande, har en plats i hbt-rörelsen. Fast sen jag skrev det, och efter att ha läst alla kommentarer har jag funderat ytterligare och tänker att det ligger kanske rätt mycket hos mig själv och inte så mycket hos hbt-rörelsen. Att (våga) ta plats på ett sätt som inkluderar alla som ifrågasätter heteronormen, vare sig en ”passar in” i den eller inte. För mig är det egentligen så enkelt att jag lever i en bra och kärleksfull heterosexuell relation, men jag känner mig inte hemma i kategoriseringen ”heterosexuell kvinna”. Det är inte jag. Men det är så jag blir betraktad och bedömd. På så sätt kväver heteronormen mig också, och på så sätt känner jag frändskap med hbt-rörelsen. Mitt inlägg var kanske mer en undran om huruvida hbt-rörelsen besvarar denna frändskap…

  8. Anna permalink
    22 februari, 2011 17:07

    Det räcker man att etikettera mig som ”feminist” för att känna mig queer i vissa heterosammanhang. Men huruvida det finns plats eller ej, är okej eller ej, är ju så flytande, beroende av sammanhanget och individerna i det. Och på samma sätt som vissa är benägna att försvara sig mot hotet ”feminister” så är kan väl behovet av att frånsäga sig normen göra att man faktiskt inte vill att ”vem som helst” ska kunna ta på sig hatten. Vilket kan vara förståeligt på sätt och vis.

  9. 31 oktober, 2011 17:43

    Hej! Jag ville skriva så många saker och så blev det ett helt inlägg tillslut, för att jag ville lägga upp bilder och länkar. Säg om du hatar det så ska jag ta bort dig ur metatexten.

    Kram!

    Adrian

    http://genusforvirrad.wordpress.com/2011/10/31/fran-identitet-till-strukturkritik/

Trackbacks

  1. En plats i hbt-rörelsen? | Post DBT
  2. Från identitet till strukturkritik « "genusförvirrad"
  3. heteroqueer #2 « mitt viktlösa liv
  4. Veckans ord | 20 | Heteronorm » nysyner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s