Skip to content

och letandet efter vackra gråzoner

28 februari, 2011

Finns det vackra nyanser av grått? Kan en gråzon vara tilltalande?

När jag var runt 16-17 år hade jag och mina vänner en Bo Kaspers Orkester-period. De släppte skivan ”Amerika” vilken vi lyssnade på om och om igen. I synnerhet gillade jag låten Ett & noll som beskrev (i alla fall såsom jag tolkade den) en relation mellan jaget i låten och en kvinna som var, i alla lägen, svart eller vit: Allting eller Inget, medan han som sjöng om henne endast rörde sig mellan ett och noll:

För henne är det svart och vitt
Det är helvete och himmel
Är marginalen eller mitt
Det är sömnen eller svindel
– Och jag famlar omkring utan koll.
Mellan ett och noll, ett och noll
Mellan ett och noll

 Det var så uppenbart att hon skulle förstås som fantastiskt levande dramatisk, jämfört med honom och hans medelgråa svensson-läge. Och jag sög åt mig, för det var ju så mycket jag. Allting var svart eller vitt för mig också, och en sådan hyllning till denna (egentligen jävligt påfrestande) läggning skapade inte direkt grund för att finna mer framkomliga vägar att hantera livet. Det var ju så dramatiskt och LEVANDE att vara sån. Det där förföljer mig fortfarande. Min relation till maten är precis sådär svart-vit. Antingen hamnar jag i det kaloriräknande svältträsket eller i det svullande allt-är-tillåtet-ät-tills-du-storknar-diket. Det finns inget mellanting för mig. Och grejen är, att det är först nu som jag fattat att både dessa lägen är precis lika destruktiva.

Vad jag behöver hitta är en välfungerande gråzon. Den gyllene medelvägen. Den jämngrå vardagen. Präktigheten i att vara hälsosam och snäll mot mig själv. Och det är där det börjar skeva. I den där nödvändiga präktigheten. Jag är, och har så länge varit, oerhört rädd för att vara präktig. Det är det värsta skällsordet någon kan rikta mot mig och jag vet egentligen inte alls varför. Men det förklarar en del av varför det är så svårt att balansera i det gråa. Vem vill vara grå och präktig när en kan vara dramatisk och LEVANDE?

Annonser
One Comment leave one →
  1. 2 mars, 2011 17:52

    Visst är det lockande att ge efter och vara dramatisk och levande. Problemet med att vara svartvit, dramatisk och levande, är att det ”levande” många gånger blir en illusion. Det funkar säkert för vissa, men för mig och många andra blir det där svartvita förhållningssättet inte alls särskilt levande till slut, för vad är det för liv man lever? Ett liv i konstant krig mot sig själv? Just insikten om att det förhållningssättet leder till mycket lidande och att jag därför missade väldigt mycket av livet har varit väldigt viktig för mig, för att orka bryta gamla mönster och kämpa för att hitta bättre strategier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s