Skip to content

rekonstruktion #1

16 juli, 2011

Jag tror att jag var 4 år. Det var sommar och vi hade ännu inte någon sommarstuga utan semestrarna tillbringades lite här och var i landet. Denna sommar hade mamma och pappa hyrt ett hus i Värmland, nära en sjö och en å.  Jag vet inte hur länge vi var där men jag vet att vi hyrde huset av en bonde. Två händelser under denna semestervistelse finns levande kvar hos mig och har nedpräntats förr i diverse skoluppsatser.

Nummer 1: Vi fiskade. Jag, min pappa och min bror. Jag har inget minne av att mamma deltog i själva fiskaraktiviteten men hon fanns nog någonstans i närheten. Tror att kanske huset låg rätt nära sjön. I alla fall nappade det på mitt fiskespö och inte på någon annans. Jag minns min upphetsning över att det var jag som fick napp och inte pappa eller min bror. Eftersom jag var 4 år och det drog rätt ordentligt fick pappa hjälpa till att dra upp fisken, men det var fortfarande, naturligtvis, min fångst. Och inte vilken liten fångst som helst utan en, som jag minns det, gigantisk Brax.  Jag vet inte hur fantastiskt stor fisken rent objektivt var. Kanske är Braxar alltid stora, eller kanske berodde det på att jag varandes 4 år inte mätte särskilt många decimeter över markhöjd. Men stor, det var den. Och ätas, det skulle den! Det spelade ingen roll att mamma och pappa försiktigt påpekade att Brax inte var någon särskilt imponerande matfisk. JAG hade fångat en stor fisk och den skulle naturligtvis tillagas och bli familjens middag. Så mamma kokade fisken efter bästa förmåga, men naturligtvis var den i det närmaste oätlig. Vet inte om middagen sedan enbart bestod av potatis och sallad eller om hon i smyg vid sidan om även lagat något annat. Det minns jag inte. Däremot minns jag att det faktum att den inte gick att äta inte i någon större utsträckning påverkade den triumferande känsla fångsten ingav mig. Att JAG hade dragit upp den största (var det inte till och med den enda?) fisken den dagen.

Nummer 2: Samma semester, någon dag senare. Jag och pappa tog en biltur längs med ån för att försöka få syn på någon av de bävrar som det påstods att det skulle krylla av där. Efter en stund kom vi fram till en öppning mellan träden där man hade relativt god sikt över ån. Några bävrar syntes dock inte till. Pappa, envis och en smula tjurig över att ännu inte ha lyckas med sitt uppsåt, kom på den briljanta idén att han kunde köra bilen en liten bit nerför den relativt branta sluttningen ner mot ån. På detta sätt skulle vi komma närmare vattnet och chansen att se en bäver eller två skulle växa sig större. Som den lillgamla 4-åring jag var anade jag oråd. Jag protesterade mot pappas idé och hävdade att han inte skulle få upp bilen igen. Hur jag så bombsäkert kunde veta det är oklart, det var ju uppenbart vem av oss som hade både körkort och bilvana. Men säker det var jag och protesterade det gjorde jag. Men pappa hävdade motsatsen och körde resolut ned bilen halvvägs mot ån.
Vi gick ur och spanade efter bävrar men var efter ett tag tvungna att ge upp. Bävrarna vägrade visa sig. Vi satte oss i bilen och pappa började backa upp bilen. Vilket, precis som jag med bestämdhet hävdat, visade sig vara omöjligt. Jag vet inte vilken känsla som var starkast i den stunden. Pappas känsla av nederlag efter att ha förlorat en bildiskussion mot sin 4-åriga dotter, eller min triumf över att jag minsann haft rätt. Över pappa! De tre kilometrarna tillbaka till huset satt jag på hans axlar och pös av självrättfärdighet och stolthet. Dagen efter hjälpte bonden, som vi hyrde huset av, pappa att dra upp bilen med sin traktor.

Av någon anledning har dessa två händelser, och inte någon av de många andra händelser som hann utspela sig under de där åren då man har sina första minnen, etsat sig fast. Jag anar att det beror på att båda händelserna går att formulera med ett enda ord. Triumf. JAG fångade den största (och enda) fisken. JAG hade rätt gentemot pappa gällande något han, som varandes vuxen med körkort, borde vetat bättre.

Min bror har sagt till mig vid något tillfälle att jag alltid velat bli vuxen. Det är hans bild av mig från vår gemensamma barndom. Kanske är det därför detta minne blivit så viktigt och meningsbärande för mig. Eller så är det tvärtom. Anledningen till att jag alltid velat bli vuxen är att jag 4 år gammal vid en å i Värmland lärde mig att jag kunde och visste bättre än de redan vuxna. Nu när jag är vuxen önskar jag att jag hade njutit lite mer av att vara barn. Varför gjorde jag inte det?

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. bror permalink
    17 juli, 2011 11:30

    Finaste syster! Det är liksom inte den enda bilden av dig jag har från vår gemensamma barndom. Mest minns jag hur fin och snäll du alltid var, mot mig och mot typ alla. När jag låg hemma sjuk från skolan och du kom med presenter till mig, eller när vi tittade på hockey i globen och du grät för att det var så taskigt när alla buade åt tjeckerna. ❤

  2. 17 juli, 2011 18:26

    Det förstår jag, att det inte är den enda bilden du har. Men det där bet sig fast hos mig! Tjeckernas underläge minns jag fortfarande smärtsamt, presenterna hade jag däremot glömt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s