Skip to content

heteroqueer #2

2 november, 2011

Adrian Repka har läst mitt gamla inlägg ”heteroqueer” och haft så många kommentarer och fortsatta tankar att det blev ett eget blogginlägg. Även om jag inte kan låta bli att känna mig lite ledsen över att min text delvis får det att vrida sig i magen på Adrian, det var ju sannerligen inte ett syfte, så har jag har ändå ingenting emot att hen använder mig som exempel för det hen skriver är så otroligt viktigt och svarar dessutom på en hel del av de svårformulerade funderingar och känslor som fick mig att skriva inlägget från början. Hen pekar på hur viktigt det är att vi med privilegier (och jag har sannerligen många som heterosexuellt praktiserande ciskvinna) ständigt håller oss medvetna om dem. Att vi får, och bör, vara med i kampen men att kampen inte är vår att definiera och att vi därför bör vara mycket lyhörda och ödmjuka. Adrian lyckas dessutom sätta huvudet exakt på spiken kring varför de här tankarna väcktes hos mig när hen skriver:

[…]jag i risksituationer inte automatisk blir beskyddad av ett kollektiv, om kollektivet som jag ser som mitt och som är utsatt inte uppfattar mig som en av dem. Det är kanske det du också känner när du hänger med queers – ett ❤ vi ❤ som av olika anledningar inte alltid är besvarat.

Det får mig också att fundera ytterligare ett varv, varför är det så förbaskat viktigt för mig att bli godkänd och älskad av queersen? Varför vill jag så gärna höra till? Varför  hänger en heterosexuell ciskvinna på Pridefestivalen? Naturligtvis är ett svar på det att jag, vilket ju var utgångspunkten i det ursprungliga inlägget, trots min identitet och privilegier också känner mig obekväm i heteronormen. Jag känner inte igen mig i den sterotypa bilden av hur en heterokvinna ska vara, jag är mycket mer (och ibland mycket mindre) än så. Men är det hela förklaringen? Eller är det så att vi som är vana vid att ha tillgång till alla sammanhang (eller nästan, som kvinna finns det många manliga domäner jag är van att känna mig utestängd ifrån) blir nervösa över att det helt plötsligt finns ett forum och en rörelse där vi inte automatiskt passar in? Där vi inte kan koderna? Är det därför det tar emot att i baren på Pride erkänna att jag är gift med en (cis)man, trots att det sannerligen inte är en relation jag skäms över? Att som hetero och cis helt plötsligt känna sig fel, det är svårt. Det är vi inte vana vid. Men ack, vad det är nyttigt. Tack Adrian för ditt tänkvärda inlägg och för att du fick mig att spinna några varv till runt det här.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 2 november, 2011 14:02

    Åh vad bra. Fint skrivet och tänkt.

    Jag gillar reflektionen kring att vara van vid att ha tillgång till platser och sedan bli påverkad när något inte är för en själv. Det är jättevanligt, men det kanske inte är just det som motiverar just dig. Risken är här att du, om du fastnar i identitetspolitik, också fastnar i en dubbelbestraffningsrävsax där det är omöjligt att göra rätt och du måste gnaga av dig benet för att göra dig fri. Jag vill inte ta bort en endaste gnutta av din rätt att inte definiera dig som cis-kvinna eller vara bekväm i den rollen. Jag vill vända blicken till något annat.

    Jag vill locka med dig till att fundera vidare kring identitet/position, för du kommer tillbaka till att diskutera om din inställning till din relation. Ofta är det irrelevant utom när det handlar om maktpositioner. Nu känner jag mig som en sexspaltssvarare, men du kan samtidigt få privilegier som ciskvinna och samtidigt inte definiera dig som ciskvinna. Du kan samtidigt uppfattas som hetero utan att identifiera dig som hetero. I den identitetspolitiska svängen är det viktigt eftersom politiken ska slå nedifrån och utifrån jaget (som görs till ett normativt och allmängiltigt ”vi”). I den normkritiska svängen blir det mindre viktigt och ibland oviktigt så länge vi är medvetna om våra positioner i relation till samhällsnormerna och hur vi kodas där.

    Jag vill ge ett lästips, men kommer inte på något klockrent. Till slut blir det Sandra Dahléns Hetero. Den tycker jag gör en överskådlig bild av heteronormen och dess djupa rötter.

    PS. Klart du vill höra samman med något, det är väl helt grundläggande. Men tyvärr är det dikotoma i ”antingen hetero/cis eller hbt” inte omslutande runt alla behov som finns. Det går inte att dela upp samhället i antingen eller, som praktiken de facto utger sig för att vara. Utifrån min queerpolitiska position upplever jag också ofta en personlig alienation med pridefiranden och hbt-rörelsen. Fastän jag – med grund i min identitet, kropp och bakgrund – borde kunna känna att det är min bubbla. Jag känner oftare en besvikelse inför politiken som drivs och kulturen som hyllas. Ett ”tror ni på allvar att ni jobbar för MIG?”. Om det har jag skrivit en text som också finns på min blogg som heter ”det blir inget happy pride”. Det är vi inte ensamma om, det är därför exempelvis Anarcho Pride finns, därför OFOG gjorde die-in i Pride Kungsan i år och varför Migrationsverket utvisades i så väl Göteborg som i Stockholm av Interfem, Ain’t I a woman, Transmilitanta brigaden och Queerinstitutet. Hbt-rörelsen är inte en homogen massa utan ett disparat bubbel som också innehåller en normativ, kapitalistisk, mainstreamkultur.

  2. 2 november, 2011 14:58

    Just den där åtskillnaden mellan identitetspolitk och normkritik har jag faktiskt inte riktigt tänkt på, inte så välformulerat som du nu gör iallafall. Men jag inser att det är identitetspolitiken som skaver för mig. Att på förhand definierade identiteter skapar hinder för att delta och agera och kritisera, ungefär det jag som hetero och cis kan uppleva med queerrörelsen. Om en istället tänker normkritiskt så har du ju alldeles rätt, då är det fullkomligt ointressant vem jag har en relation med (eller ja, inte helt, du pekar på ju detta med maktpositioner, men försök att förstå en inte lika teoretiskt skolad). Naturligtvis är jag medveten om att jag även om jag inte känner mig hemma i definitionen av ciskvinna eller hetero fortfarande skördar frukter av de privilegier de ger iom att jag för det mesta uppfattas så. Samtidigt som jag med mitt korta hår och stundtals androgyna klädstil tillhör de (cis)kvinnor som folk ibland pekar på och viskar till varandra om: ”är det där en kille eller en tjej?”. Det är svårt det här, men mycket intressant och mycket viktigt. Ska definitivt kolla upp Sandra Dahléns ”Hetero”!

  3. 4 november, 2011 01:49

    Jag hoppas verkligen att du hittar det och dig någonstans där bortom ramarna för vad som ska vara så jävla självklart idag. Hör av dig igen om du fastnar! ❤ Adrian

  4. 16 november, 2011 12:15

    Jag känner igen mig, som ciskvinna med en liknande känsla av att den givna könsrollen skaver, inte passar. Detsamma kan i och för sig sägas om queervärlden i mitt fall, även om jag också dras med en längtan efter det där andra sammanhanget ibland, om inte annat för att jag vill engagera mig och påverka, och det går ju som bekant bättre i grupp. Men som någorlunda cis fast femme, någorlunda hetero fast kinky, känner jag mig inte särskilt hemma i någotdera sammanhanget.

    Kanske borde vi som faller lite utanför både hetero/cisnormen och queernormen göra oss hörda som sådana, helt enkelt? Skulle inte alla, såväl HBT-rörelse som samhället i stort, ha mycket att vinna på fler röster och större mångfald, utan att fokus tas från andra grupper under paraplyet? Jag misstänker att det finns väldigt, väldigt många privilegierade, heteroidentifierade cispersoner som vantrivs i hetero/cisnormen, på olika vis och i varierande grad, men som ”passerar” och därför inte syns, märks eller hörs, vilket rimligen bidrar till en missvisande polarisering mellan queer å ena sidan och straight å den andra. Så enkelt är det givetvis inte.

    Mycket bra skrivet hur som helst, och jag ska nog ta till mig Adrians boktips jag med.

    • 16 november, 2011 14:06

      Mycket klokt formulerat, det var ungefär dit jag också ville komma! Att alla rimligtvis tjänar på att så många som möjligt ifrågasätter (begränsande och diskriminerande) normer från just sitt perspektiv. Inte för att konkurrera med andra grupper utan för att visa på hur de begränsar så många och hur vi alla måste få plats. Tack för mycket bra kommentar!

Trackbacks

  1. Från identitet till strukturkritik « "genusförvirrad"
  2. Från identitet till strukturkritik #2 « "genusförvirrad"

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s