Skip to content

Jag och min mage – en evighetshistoria

19 februari, 2012
tags: ,

Jag minns med glasklar tydlighet det första tillfälle då jag insåg att min kropp var fel.  Jag var 13 år och gick i 7:an. Det var julafton och jag hade fått en kort kjol med vidd och en tillhörande tröja. Kjolen var ganska hög i midjan och tröjan var midjekort och vid. Ni ser säkert framför er ungefär vad jag såg framför mig när jag förtjust vecklade upp julklappspapperet,  hur en tjej ”ska” se ut i en sån utstyrsel. Platt mage och snygg midja. Det fanns inte i min värld att jag inte skulle passa i kläderna jag just fått. Den bestörtning jag kände efter att jag dragit på mig kläderna, sprungit uppför trappan till helfigursspegeln och såg min spegelbild var därför total. Det stämde inte alls med hur det skulle vara, hur kläderna skulle sitta. Inte det minsta. Nu i efterhand framstår det som startpunkten. Från och med den julafton var det mig det var fel på, inte kläderna. Innan dess hade kroppen mest bara varit där. Kläder satt vare sig bra eller dåligt, de bara satt. På sin höjd var de obekväma. Och var det kläder jag inte tyckte om att ha på mig fanns än så länge ingen förklaring som handlade om att det var fel på kroppen. Jag tog helt enkelt bara av mig kläderna, stuvade undan dem i garderoben och tog på mig något annat.

Men när detta tillfälle kom, då jag förstod att det var mig och inte kläderna det var fel på, att det var jag som skulle anpassas till kläderna och inte tvärtom, då var det magen som var problemet. Den putade och stod ut och förstörde den där profilbilden jag var så övertygad om att jag skulle ha i dessa kläder. Senare tillkom naturligtvis nojjan och ångesten även över lår, rumpa, armar, you name it. Men det började med magen. Och det har fortsatt med magen. Min första reaktion då, när jag var 13, var inte att sluta äta. Den var att be min sjuksköterskeutbildade pappa om råd vilket ledde till ett experimenterande av allsköns receptfria läkemedel som Minifom och mängder av linfrön och kli i frukostyoughurten. Men att magen var svullen och gjorde ont var ändå framförallt jobbigast för hur det såg ut. Inte för hur det kändes. Och snart kunde jag inte känna skillnaden mellan vad som var fysiologiska besvär och vad som var utseendeångest. Och så har det fortsatt.

Häromdagen var jag hos läkare för dessa magproblem, som varit en ständig följeslagare sedan mina tidiga tonår. Läkaren konstaterade att jag troligen, vid sidan av den förslappade magmun som en gastroskopi (urk, rekommenderas inte)  visade för några år sen (vilket gör att jag ofta får magkatarrkänningar och måste äta losec), har problem som kan jämställas med IBS (Irritable Bowel Syndrom). Det är inte en diagnos som ställs genom prover utan en anhopning av symptom. Det finns heller ingen medicin som botar utan det handlar om symptom man får leva med,  och som kan lindras genom att man provar sig fram vilken mat som funkar eller inte funkar att äta.  För mig, som någon slags recovering ätstörd, betyder det att jag, tvärtemot vad jag behöver (nämligen att totalt avdramatisera mat och lära mig att inte tänka så mycket på det), måste vara jävligt noga med vad jag äter och känna efter hur det påverkar mig, ‘til the day I die. Oh, the irony.

Men det här har fått mig att fundera. Över kopplingen mellan min ätstördhet och mina (fysiologiska) magbesvär. Vad kom först? Gjorde magproblemen (och de rent fysiska uttryck de tog sig) att jag blev så medveten om min kropp och att ätstördheten blev nån slags följd av detta? Eller har jag, genom mitt eviga trixande med maten misshandlat min mage så att den aldrig mer kommer fungera ordentligen igen? Jag tror att kropp och psyke är intimt sammanlänkade (vilket för oss som lever väldigt mycket i huvudet och i böckerna kan vara en smärtsam upptäckt) och jag har aldrig lyckats skilja ut vad som är fysiska och vad som är psykiska krämpor när det kommer till min mage. När det gör ont reagerar jag ofta med att ställa mig framför spegeln och se om magen ser uppsvälld och ”fel” ut. Gör den inte det, står jag ut med den fysiska smärtan på ett helt annat sätt. Och när jag ser mig i spegeln och nojjar över storleken på magen resulterar det ofta i fysiska symptom (eller snarare illusionen av fysiska symptom). Gammal japansk kultur säger att själen sitter i magen. Bodil Malmsten skriver i någon av sina Finistère-böcker att ”jaget sitter i magen”. Herregud, vad säger detta om mig?

Och frågan är nu hur jag ska lyckas hålla stenkoll på vad jag äter, för att slippa ha (fysiskt) ont, utan att ramla ner i den (psykiska) smärta som kommer av om matkontrollen blir till ätstördhet.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 19 februari, 2012 13:40

    Hej, så där tänker jag också! Men jag har också varit med om en sak som fått mig att omvärdera mitt förhållande till (mat)kontroll lite grann.
    Jag har gått i ätstörningsbehandling de senaste månaderna, och en av de första uppgifterna jag fick var att skriva matdagbok: i den skulle jag planera när jag skulle äta och skriva upp vad jag åt. Senast innan dess jag skrev matdagbok var när jag var riktigt ordentligt ätstörd, så jag tänkte att det här skulle med största sannolikhet inte funka och med sannolikhet ge mig mer ångest för och i samband med mat. Det visade sig funka och dämpa ångesten. Jag vet inte om det var för att kontrollen kom så att säga utifrån (från en behandlare); antagligen spelade det in att behandlaren lyssnade på mig när jag sa att ätstörningen inte handlade om mat och vikt och figur utan om kontroll och ångest. Sedan var det också en otrolig lättnad när kroppen efter ett tag började må bra av kontrollen. Det blev något slags fint samspel mellan psyke och kropp där det paradoxalt nog kändes som att handlingsutrymmet blev större när jag fick mer stadigvarande kontroll – men så upplevde jag också mitt ätande dessförinnan som ett ständigt svajande mellan kontroll och brist på kontroll. Jag tror att det var en massa stress som släppte när jag gick in i den delen av behandlingen.
    Långt. Men, i alla fall, kontroll kan fungera och förhoppningsvis, förhoppningsvis gör den det för dig.

    • 19 februari, 2012 16:40

      Först och främst, grattis! Gud vad skönt att du hittat nåt som funkar för dig!. Och jag tror jag förstår hur du menar. Att när kontrollen nu kommer pga ett läkarutlåtande (eller som för dig, från en behandlare) så får den en annan och mer positiv betydelse. Kontrollen av maten kommer nu handla om att min mage ska må bra, inte om att jag ska minska i vikt eller liknande. Har tänkt att köra på detta med matdagbok faktiskt, för att kunna se vad magen reagerar på och hur. Håller tummarna för att det har samma effekt på mig som på dig.

  2. nelly permalink
    17 maj, 2012 13:52

    OMG vi har exakt samma problematik, shit!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s