keep fighting!

Modeindustrin och medieindustrin. Ibland kan jag bli så trött och uppgiven att jag känner för att krypa under täcket och bara skita i alltihop. Den här videon är på sina sätt så djupt jävla deprimerande. Men samtidigt. Att det finns kvinnor som Jean Kilbourne som orkar driva kampen, det ger hopp!

så sant som det är sagt

happy new year

Jag hade planerat i flera veckor att jag skulle skriva tidernas blogginlägg igår.

Fredagen den 9:e december var det nämligen exakt ett år sedan jag startade bloggen och jag skulle skriva långt och vackert och omsorgsfullt om hur viktigt det här (cyber)utrymmet blivit för mig. Vad mycket jag har lärt mig på detta korta år. Vad mycket som har hänt för mig vad gäller kropp och fett och storlek och ätstördhet. Hur många fantastiska människor jag träffat tack vare att jag tog mod till mig och skrev som det var, skrev som det kändes.

Men livet och den stora stora tröttheten, ni vet den där som känns från märgen och utåt och som ingen sömn i världen råder bot på, satte krokben för de storslagna planerna. Och på nåt sätt är det ändå det bästa sättet att fira bloggens ettårsdag. Att låta livet och känslorna ha tillträde före plikten. Med det sagt vill jag rikta ett stort tack till er som läser och kommenterar och peppar och funderar och kritiserar och ger  mig så väldigt mycket. Puss och tack och bock!

basåattnivet

det börjar ännu tidigare

Besattheten av storlek är ofta som mest påtaglig i relation till kläder. När jag har som mest ångest kan det ibland kännas som att jeansen blir tajtare över låren minut för minut. Att kontrollera sin kropp genom hur kläderna sitter (eller tycks sitta) är livsfarligt enkelt och precis som övertron till vad vågen visar finns också en övertro till vilken storlek det är på kläderna jag kommer i (för det handlar ju givetvis om att jag ska passa i kläderna, inte att de ska passa mig). Hur de faktiskt ser ut på blir i såna lägen mindre intressant än vilken siffra som står på lappen och att i en hyfsat lugn period upptäcka att jag måste byta till en annan (läs större) storlek än jag först tog med mig in i provrummet har många gånger utlöst svältperioder. Därför blir jag så fruktansvärt deprimerad när jag läser att storlekarna på Lindex barnjeans har olika mått för pojkar respektive flickor. Samma storlek på jeansen är centimetrar snävare för flickorna. Sannolikheten för att flickor måste ut ur provrummet för att hämta en större storlek är med andra ord betydligt större än att pojkar måste det. Det får mig att undra när min egen (kläd)storleksbesatthet egentligen började och HURIHELVETE vi ska kunna förändra något för kommande (flick)generationer när det ser ut så här. Jämt. Det börjar alltid ännu tidigare.

bildspråk #3

femmepower #2

Det är så ofta en bild säger mer än tusen ord. Ibland säger bilder av ord kanske ännu mer.

Alla bilder är lånade från den eminenta Facebook-sidan A girl’s guide to take over the world