basåattnivet

det börjar ännu tidigare

Besattheten av storlek är ofta som mest påtaglig i relation till kläder. När jag har som mest ångest kan det ibland kännas som att jeansen blir tajtare över låren minut för minut. Att kontrollera sin kropp genom hur kläderna sitter (eller tycks sitta) är livsfarligt enkelt och precis som övertron till vad vågen visar finns också en övertro till vilken storlek det är på kläderna jag kommer i (för det handlar ju givetvis om att jag ska passa i kläderna, inte att de ska passa mig). Hur de faktiskt ser ut på blir i såna lägen mindre intressant än vilken siffra som står på lappen och att i en hyfsat lugn period upptäcka att jag måste byta till en annan (läs större) storlek än jag först tog med mig in i provrummet har många gånger utlöst svältperioder. Därför blir jag så fruktansvärt deprimerad när jag läser att storlekarna på Lindex barnjeans har olika mått för pojkar respektive flickor. Samma storlek på jeansen är centimetrar snävare för flickorna. Sannolikheten för att flickor måste ut ur provrummet för att hämta en större storlek är med andra ord betydligt större än att pojkar måste det. Det får mig att undra när min egen (kläd)storleksbesatthet egentligen började och HURIHELVETE vi ska kunna förändra något för kommande (flick)generationer när det ser ut så här. Jämt. Det börjar alltid ännu tidigare.

bildspråk #3

femmepower #2

Det är så ofta en bild säger mer än tusen ord. Ibland säger bilder av ord kanske ännu mer.

Alla bilder är lånade från den eminenta Facebook-sidan A girl’s guide to take over the world

heteroqueer #2

Adrian Repka har läst mitt gamla inlägg ”heteroqueer” och haft så många kommentarer och fortsatta tankar att det blev ett eget blogginlägg. Även om jag inte kan låta bli att känna mig lite ledsen över att min text delvis får det att vrida sig i magen på Adrian, det var ju sannerligen inte ett syfte, så har jag har ändå ingenting emot att hen använder mig som exempel för det hen skriver är så otroligt viktigt och svarar dessutom på en hel del av de svårformulerade funderingar och känslor som fick mig att skriva inlägget från början. Hen pekar på hur viktigt det är att vi med privilegier (och jag har sannerligen många som heterosexuellt praktiserande ciskvinna) ständigt håller oss medvetna om dem. Att vi får, och bör, vara med i kampen men att kampen inte är vår att definiera och att vi därför bör vara mycket lyhörda och ödmjuka. Adrian lyckas dessutom sätta huvudet exakt på spiken kring varför de här tankarna väcktes hos mig när hen skriver:

[…]jag i risksituationer inte automatisk blir beskyddad av ett kollektiv, om kollektivet som jag ser som mitt och som är utsatt inte uppfattar mig som en av dem. Det är kanske det du också känner när du hänger med queers – ett ❤ vi ❤ som av olika anledningar inte alltid är besvarat.

Det får mig också att fundera ytterligare ett varv, varför är det så förbaskat viktigt för mig att bli godkänd och älskad av queersen? Varför vill jag så gärna höra till? Varför  hänger en heterosexuell ciskvinna på Pridefestivalen? Naturligtvis är ett svar på det att jag, vilket ju var utgångspunkten i det ursprungliga inlägget, trots min identitet och privilegier också känner mig obekväm i heteronormen. Jag känner inte igen mig i den sterotypa bilden av hur en heterokvinna ska vara, jag är mycket mer (och ibland mycket mindre) än så. Men är det hela förklaringen? Eller är det så att vi som är vana vid att ha tillgång till alla sammanhang (eller nästan, som kvinna finns det många manliga domäner jag är van att känna mig utestängd ifrån) blir nervösa över att det helt plötsligt finns ett forum och en rörelse där vi inte automatiskt passar in? Där vi inte kan koderna? Är det därför det tar emot att i baren på Pride erkänna att jag är gift med en (cis)man, trots att det sannerligen inte är en relation jag skäms över? Att som hetero och cis helt plötsligt känna sig fel, det är svårt. Det är vi inte vana vid. Men ack, vad det är nyttigt. Tack Adrian för ditt tänkvärda inlägg och för att du fick mig att spinna några varv till runt det här.

bildspråk #2

Mitt sinne är svart vilket betyder att kroppen får ta stryk. Håller mig uppe med hjälp av sånt här.

Och förresten. Ni måste läsa kloka Elin Grelssons text som publicerades i Göteborgsposten (finns ännu inte på nätet)  idag och som också går att läsa på hennes blogg. Hon skriver så bra om kropp och ideal och ätstördhet och nämner även antologin. Trevlig söndagskväll på er.

bildtröst

När jag gick på högstadiet  och alla läste Vecko-revyn och jag var sådär krypa-ur-skinnet-obekväm med min kropp och bara inte kunde värja mig mot de trådsmala (i mina ögon) skitnsygga modellerna i modereportagen fann jag tröst i de enstaka reportage som gjordes med plus size-modeller. Att se snygga tjejer i betydligt större storlekar posera på samma sätt som de ”riktiga” modellerna kändes som ett erkännande. Ett erkännande av att en (jag) kunde vara snygg och ha RÄTT  att visa upp sig trots att en drog betydligt större storlekar än Cindy Crawford, Emma Sjöberg eller Kate Moss. Och jag märkte härom veckan att detta faktiskt fortfarande gäller. Via fejjan snubblade jag över ett modereportage från franska Elle med plus size-modellen Tara Flynn. Och ja. Jag vet alla problem med denna typ av reportage, hur heteronormativt det är, hur det spelas på samma skönhetsideal som reportagen med trådsmala, hur en fortfarande måste vara kvinnligt vacker på ett visst sätt för att duga. Men ändå! För mig gör det fortfarande, när jag är påväg att krypa ur mitt skinn, gott att se att det ÄR möjligt att vara snygg (och framförallt FRAMSTÄLLAS som snygg) trots att en drar stora storlekar.

Och hörrni. Imorgon onsdag är det Stockholmsbaserad releasefest för Ätstört! Från 18.00 i RFSL:s lokaler på Sveavägen 59. Kom!

#femmepower

Tröstätande

Ni vet den där känslan när livet är rätt jobbigt, tröttheten hänger som en cementhink runt halsen och vintern är i antågande, hur gärna en vill tro att omsluta sig i sockerbaserade produkter ska lösa allt? Ibland, som nu, märker jag att det ganska så långt räcker med tanken att SEN ska jag köpa en stor påse godis. SEN ska jag fika gigantiska morotskakebitar. Bara vetskapen att jag faktiskt FÅR, att det är jag som bestämmer hjälper mig. Tröstätande i teorin liksom. Vad gjorde vi människor utan vår fantasi?

många strängar på lyran

Bokmässan var en upplevelse utöver det vanliga och det mest fantastiska var det stora intresset för antologin! Jag är iofs inte det minsta förvånad, det samtal vi initierar har aldrig förts offentligt förr trots att det är så oerhört nödvändigt. Jag är stolt som en tupp att befinna mig i den samling av fantastiska människor som sett till att det samtalet bara börjat. Det bubblar funderingar och analyser i mig utifrån de andra texterna, återkommer med dem när de bubblat sig till formulerbar form.

Men vet ni, jag är numer inte bara doktorand, kroppsaktivist och ätstörtteoretiker. Nu kan ni även titulera mig livefotograf! I nästa nummer av Musikermagasinet kommer ett reportag om Loney Dear (jäävligt bra är han) där livefotona är tagna av mig på årets Way out West. Varför göra en grej när en kan göra sjuhundra tusen samtidigt och bli en smula stressad men jävligt peppad på kuppen liksom? Den dag jag bara har EN sysselsättning, skjut mig.